Lina Andersson

HUr i hela friden kan man känna sig så vilsen....
fast att man vet vad man vill eller inte vill.
hur ska man förklara så att andra förstår?
andra som inte är på samma ställe, hur ska dom någonsin förstå hur jag känner..?

BAra ett stort svart tomt rum fast ändå så mycke glöd och engagemang!?

Jag vill bara skrika ibland åt vissa människor, som tror sig vara över oss vanliga döda.
som tror att bara för att dom är liite äldre får behandla mig i den yngre generationen på ett visst sätt..

Sen att den personen man lever närmast med, som man just förtillfället aldrig ser förut när man säger godnatt och godmorgon.
vad är de för något bra för ens egen hälsa? för ens eget välbefinnande?
ska de vara så verkligen???
När vet man att de är dax att ge upp allt man kämpar med och för och emot!!!!!!!!

Jag klarar knappt att skriva om de utan att tårar bara rinner.
så sjukt jobbigt, men jag kan även inte få någon att förstå mina känslor..
mina ord blir bara tyvärr till bajskorv.
bajskorv. betyder så otroligt mycke men ändå så lite..

vill bara stänga in mig och hoppas att allt löser sig ändå.
och löser de sig på de kanske sämre sättet så hoppas jag att de då är borta, så jag slipper må illa varje dag när de är dax.
vara orolig när man kommer hem för att de ska bli jobbigt eller bara en konstig tystnad...

hur länge ska man egentligen orka?
finns de någon gräns skriven någonstans?!!

//